Kom precis på att min pappa brukar läsa den här bloggen. Har tagit bort vad jag köpte till honom i present och bytt ut till X. Bara så att ni vet att jag har ändrat i texten. Jag har lärt mig bloggetikett av The Bulldozer och han säger att man alltid ska visa när man har gjort om något. Jag vill ju inte vara oartig digitalt.
Jag och The Guru har varit på resande fot i veckan. Vi tog med två journalister till en europeisk presskonferens i Bilbao där vi har vårt PandaLabs. Vi reste i måndags och skulle via Barcelona komma till Bilbao. När vi lyfte från Sverige så var planet 20 minuter försenat. Det var lite synd för vi hade bara 25 minuter på oss från landning till nästa plan i Barcelona. Trots att vi sprang som galningar mellan terminalerna missade vi planet. Med ungefär en minut. Genomsvettiga stod vi flåsande vid gaten. Vi blev lyckligtvis ombokade utan bök och tog en flight en timme senare. Jag hann i panik shoppa en X till min pappa (snart Fars Dag, pappa gillar X).
Väl i Bilbao kom vi efter lite mer stress och en galen taxichaufför fram till restaurangen där alla andra redan satt och åt. Jag kände hur jag ganska ofrivilligt formligen störtade in i lokalen med en aura av stress och svett omkring mig. Fick genast bekräftelse på detta då någon omgående rådde mig att ta ett par djupa andetag. Efter att ha ätit lite var jag dock fortfarande uppe i varv och försökte ta mig ut genom en låst dörr, fastnade med foten i en jacka som jag välte ner från en stol och tappade bestick samt välte glas. Gav förmodligen ett sansat och proffsigt intryck.
I övrigt gick resan utan större missöden och jag tror att våra journalister hade trevligt. Jag är helt säker på att i alla fall jag var ganska underhållande att resa med. På ett icke planerat sätt. Men ändå, det är resultatet som räknas.
Här håller vi på att ta fram en idé om hur vi kan sprida vårt fina antivirusprogram (som är gratis) Cloud Antivirus. En av mina idéer klassificerades av mina kollegor som “Känns som att det är formulerat som en av de gamla give away hoax-mailen där ute.“ Detta var igår. Idag på lunchen går jag in på min hotmail och ser detta från en tidigare kollega som inte direkt har för vana att höra av sig:
Hej!
Bästa tävlingen på länge:
www.limbino.com
Man kan vinna en iPhone och massa presentkort! 
Christoffer
Man tackar för tipset, men varningsklockan började ringa vis av gårdagens kommentar. När jag googlade på adressen visade det sig att det är en del varningar utfärdade. Det slutade därför med att jag inte klickade (det gäller er också, klicka inte!). Jag gillar hur Google föreslår vanliga sökningar, så när jag började skriva in Limbino i sökfältet så föreslog den “limbino varning”. Vi vanliga dödliga här på Panda Security Sweden AB försöker göra vad vi kan för att passa oss för varningar, annars skrattar de åt oss inne på supportrummet.
För att inte ge företaget med lurtävligen för mycket uppmärksamhet ska jag sluta skriva deras namn. Jag var nämligen på frukostseminarie i morse kring hur man hamnar högre upp i sökmotorer och just när ett ord nämns flera gånger så hamnar sidan högre upp på träfflistan (vilket iofs kan vara kul för den här bloggen, men två gånger får räcka ). När vi länkar till en sida så ger det den högre ranking också, så nu tog jag bort blå-länken från mailet från Christoffer ovan.
Windows 7 är här och är (för många) The Shit. Icke att förväxla med skit, utan just motsatsen. Släpps nu och Pandas Retailserie lirar med detta. Länken för att komma åt sitt program som är kompatibelt finns här: www.pandasecurity.com/windows7. Även Managed Office Protection i dess senaste version fungerar nu med Windows 7 och övriga av våra tjänster är alldeles strax där.
Läste i DNs blogg om media att Microsoft lanserar Microsoft 7 med hemmafest. Vore kanske något för oss att tänka på. Vi är ju för gerillamarknadsföring här på bygget.
Mot framtiden! För framtiden!
Efter våra Panda Security Days fick jag höra att det var en besökare som var besviken på en av föreläsningsdagarna. Ivrig som jag är att göra saker bättre hela tiden frågade jag vad anledningen till denna missnöjdhet var. Tydligen hade besökaren sett mig på en bild i våra Pandaprofiler. När han väl fick se mig i verkligheten blev han inte alls nöjd. Jag levde inte upp till hans förväntningar.
Nu undrar jag vad jag ska göra med den här informationen? Jag fick inga detaljer över vad som var fel på mig utan bara att mitt yttre i det stora hela inte var till belåtenhet. Jaha, det var ju himla tråkigt. Och det trista är inte att någon inte gillar hur jag ser ut, för det kan jag inte göra så mycket åt. Och jag skiter EGENTLIGEN i det också. Men var det inte ganska onödigt att säga så där?
En annan av mina kollegor fick stark kritik för att han hade röda skor på sig. Det hade tydligen dragit ner helhetsintrycket av hans framförande markant. Jaha, säger jag igen och avslutar med:
Intresseklubben antecknar för fullt just nu. Vi har nästan slut på pennor och papper.
Ja, så illa är det för alla oss kvinnor på det här företaget. Vi är inte så många om man jämför med alla killar och brukar hålla ihop och stötta varandra när det gäller allt. Inte för att det behövs rent relationsmässigt här, alla är väldigt snälla mot varandra. Men, när det gäller eventuella dieter, motionsvanor och andra förändringar som kan vara lite jobbigt om man är helt själv. Således fick jag enormt stöd när jag i somras satsade stort på att börja motionera och bli lite mindre rund. Och vi har varit superduktiga med att inte äta en massa onyttiga grejer utan försöker hålla oss till hälsosamma saker.
Tills för ett par dagar sedan. Då hade jag plötsligt en chokladbit i väskan som låg och ropade på mig. Jag bestämde mig för att dela den med de andra tjejerna för att minska skadegörelsen. Ingen tackade nej. Dagen efter var det någon annan som sa: “Hypotetisk fråga, om jag skulle gå ner till pressbyrån och köpa choklad, skulle ni vilja smaka då?” Alla skrek ja på den hypotetiska frågan. Sen var det igång. Igår hade vi kakkalas på eftermiddagen med hembakade biskvier, biscotti, kladdkaka och chokladmuffins med glasyr. Innan det hade vi alla beställt mat från Huvudstagrillen, jag åt t.ex. en 150grams hamburgare m extra ost och två dippsåser. I slutet av dagen mådde vi alla lite illa. Men det stoppade ingen för idag var det kört igen. Märkligt nog var det lite kakor över från igår som vi glatt stoppade i oss. Och imorgon har vi fredagsfika.
Vi går mot en långsam sockerkoma som kommer att slå ut hela den kvinnliga delen av företaget. Och det går ju absolut inte. För det är ju vi som håller ordning på alla här. Förutom oss själva då…
Godmorgon!
Pedro Bustamante har gjort ett inlägg om Panda Security Days på sin blogg här.
=)
Medan Karin var i Spanien och åt oliver och var nyttig på alla sätt förtjänade jag mitt uppehälle genom att kajka runt halva Sverige med tre kollegor och två spanjorer. Jepp, det var dags för årets Panda Security Days. Den här gången började vi i Malmö för att sedan ta Göteborg med storm och till slut avsluta i Stockholm. Allt gick bra, många kom och lyssnade, våra presentationer gick bra och alla besökare var nöjda.
På den sista dagen, i fredags, när jag och Sebastian äter avslutningsmiddag med Pedro och Luis vill de plötsligt avslöja något. Pedro säger: “-Now that the event is over we have to tell you a secret Cecilia”. Jag tittar förväntansfullt på de andra tre runt bordet. Jag ser att Sebastians ansikte långsamt börjar anta en något rödaktig ton. Pedro fortsätter glatt: “When we said that we had our presentations ready on Tuesday afternoon (dagen innan första seminariet) in Malmö, we lied! We worked on them all night long and were finished at 3 o’clock in the morning! That’s why we were so damn tired.” Nu är Sebbe väldigt röd om kinderna och börjar sjukna ner under bordet. “Yes, we were told by Sebastian to not tell you this because he was afraid you would get really mad!”
No shit. Roligast är ändå att Sebastian tyckte att det var en bra idé att ringa upp mig och berätta hur bra det gick för dem på hotellet med att färdigställa presentationerna. Detta var klockan 15 på eftermiddagen och jag hade ännu inte landat i Malmö. Why? Det hade varit lite mer omkomplicerat att låta bli… =)
Tydligen har jag nu blivit en kvinna att vara rädd för. Har funderat lite över detta och kommit fram till att jag kan leva med det. Utan några som helst problem! Till alla er som försöker gömma undan sanningen – jag får reda på allt förr eller senare. Jag upprepar: ALLT!
Fick i torsdags åka på två dagars strategimöte i Madrid! Utmärkt att kunna åka hemifrån en timme tidigare än vanligt och vara på plats lagom till lunch på spanska kontoret. Ja, eller lunch kanske var för mycket sagt. De serverar en sorts tapas där. Små smörgåsar av olika slag som man inte blir helt mätt på och känner sig glupsk om man tar fler än fyra. Bra workshoppar och sedan färd mot ett 20-årsjubileum Panda höll för kunder, bloggare och journalister inne i centrala Madrid.
Första gången i centrala Madrid för min del och, som sagt, med ett par minismörgåsar i magen. Goda förutsättningar för succé!
Väl där minglade jag med kollegor jag inte träffat tidigare, samt några jag hade lite koll på. Även där serverade de mat; några skinkbitar och ett par oliver. Vinet satte sig direkt i mina kinder, varpå jag ler mitt allra soligaste leende och råkar fästa blicken på en liten spansk medelålders man, som även han skiner upp. Vi inleder en konversation. På spanska. Egentligen talar jag inte spanska, jag räknar med att jag kanske kan 100 ord. När alla dessa har använts en gång för mycket (vi har pratat om Sverige, hans jobb som återförsäljare och om mig) ser jag mig hjälplös om i lokalen och blir räddad av en brasilansk kollega som tar över mannen, efter att jag stämt av att kollegan talar spanska. Mannen insisterar på att få prata med mig, men jag smyger iväg och intar position intill norska delegationen och Steinar, som jag åkt till partyt tillsammans med. Efter att ha fått mumsa på någon liten ostbit och sköljt ner den med ytterligare lite vino tinto är både jag och Steinar på humör för lite discodans.
Vi lämnar sällskapet och stämmer av med lite löst folk var vi kan bege oss, blir satta i en taxi och körda av en chaufför till… ja, han hittar inte! Vi blir avsläppta och som tur är kommer jag ihåg namnet Ramses. Nu blir det jakt på Madrids gator efter denna bar, som lär vara posh och ha ett dansgolv. Efter att ha frågat fyra olika personer efter riktning lyckas vi faktiskt hitta fram. Steinar är imponerad över min lokalkännedom och att jag vet vad höger och vänster heter på spanska. Baren är mycket riktigt posh men saknar dansgolv. Efter ytterligare lite vin och samtalsämnen som man normalt sett inte diskuterar med en kollega man precis träffat åker vi tillbaka till hotellet. Väldigt rolig kväll!
Jag minns det som igår. Faktum är att det var igår. PCMs grundare Örjan och Gunilla Hanvik hade sin sista dag här och blev avtackade. Vi var många som ville säga några ord och jag – min lipsill – kunde inte sätta igång utan att min stämma började darra. Ingen återvändo – det man vill säga måste ändå bli sagt.
Det är sorgligt när en era tar slut, samtidigt som att dessa båda har gjort ett fantastiskt arbete som de är väl värda att skörda frukterna av. All lycka till Örjan och Gunilla!
När jag var i Vuxenpoängarns ålder (för åtta år sedan) skrev jag kandidatuppsats om “Att införa extern VD i familjeföretag” och den har jag sneglat lite i de sista dagarna. Den är inte helt applicerbar i det här avseendet, men det finns en del tänkvärt. Det är definitivt svårt att ha kvar samma kultur när företagets “mamma och pappa” slutar. Vi får se vad framtiden har i sitt sköte - jag är säker på att det blir ännu en spännande resa!
Senaste kommentarerna