Vad alla inte vet är att jag bland vänner och familj kallas för Kakan. Vissa av mina kollegor vet det, men vi använder det inte här på jobbet. Karin låter mycket mer som chefsämne än Kakan (och det har jag läst i en bok från bokklubben att man ska tänka på. Man ska inte ha utsläppt hår heller… så jag gör visst inte rätt hela tiden, men lite då och då). 

Fast Micke sa Kaki efter att jag kallat honom för Micki i morse. Och eftersom vi fick bananer över i fredags när vi festade loss på supergod marängswiss och jag inte riktigt tål när man slänger mat, tog jag med mig bananerna hem och gjorde banankaka på’t.

Nu när Micke har smakat denna kan han konstatera att han är en banankaka. Den ser inte mycket ut för världen men när man väl lär känna den så är den riktigt god. Jag håller då rakt inte med. Micke är så söt inifrån och ut. Kolla själva. Dessutom vill jag ha namnet kvar för mig själv och inte komplicera arbetssituationen ytterligare av att både ha en Kaka och en Banankaka springandes i korridorerna.

Karin Bra böcker, Karin säger

Förra veckan var jag i Madrid på PR-kickoff med 10 andra länder som ingår i Pandakoncernen. Vi skulle diskutera en helt ny och revolutionerande produkt som snart släpps till hela världen. Mycket spännande! Mötena var superintressanta och jag fick en massa nya vänner. Jag kände mig väldigt internationell och fiffig när jag var där.

På flyget hem hade jag inte checkat in min väska utan tog den som handbagage. Den var kanske lite tjock eftersom jag hade proppat den med spanska korvar och skinkor och sånt. När jag är utomlands köper jag alltid mat av olika slag. Den här gången var det fokus på korvar vilket kanske intresserade säkerhetspersonalen lite i hemlighet, de sa i alla fall inget till mig…

Väl inne på planet ska jag sätta mig på platsen mot gången. Bredvid mig sitter redan två äldre herrar som ser mycket prydliga ut. Den närmast mig kastar ett varnande ögonkast på min bulliga väska och säger genast: “Den där måste in under din stol, det är bestämt enligt flygregler!” Problemet var bara att min väska verkligen inte ville ligga under sätet framför mig. Den bullade liksom ut sig. Jag puffade ett tag men gav upp och började leta efter en plats på hyllorna ovanför. Det var helt fullproppat och jag hejdade en flygvärdinna som skulle gå och hitta en plats längre fram för min väska.

Vid det här laget hade min medpassagerare hunnit elda upp sig ordentligt. Han hävdade att min väska minsann inte hade på planet att göra och att jag hade ett ansvar för de andras säkerhet. “Du skulle ha checkat in väskan, den är inte godkänd, den måste ut!”. Sedan började han peta på väskan med sin fot för att få in den under mitt säte. När det inte gick så gick hans röst upp i falsett och jag såg framför mig en totalt kaosartad sammandrabbning mellan oss på planet där jag slutade som förlorare och blev släpad av planet med en tuss av farbrorns hår i handen.

Paniken steg inom mig och jag tänkte desperat: “Vad händer nu om vi störtar och det kommer fram att det var just MIN väska som gjorde så att bägaren på det fullastade planet rann över? Ska min familj få leva med skammen och pinsamma tidningsrubriker som: Kvinna med korvar orsakade flygkrasch?”

Flygvärdinnan räddade situationen genom att ta min väska och placera den i första klass. Jag blev kvar bredvid herrarna som tvivlade på mitt förstånd. Jag var säker på att de fyra timmarna framför oss skulle bestå av tråkig stämning och att jag skulle få försvara mitt tvivelaktiga handlade. Så, jag fiskade upp en bok ur min mindre väska (ja, jag hade TVÅ med mig in på planet…) för att kunna gömma mig bakom den. Då utropar den bistre mannens resekamrat: “Åh! Har han skrivit en ny bok?!”

Han hänvisade till min nyinköpta pocket av David Baldacci, Geniet. En otroligt bra författare som skriver om det politiska livet i Washington med inslag av CIA och FBI. I love him. Det gjorde uppenbarligen bistre farbrorns kompis också. Efter det var vi bästa kompisar alla tre och hade en fantastiskt trevligt flygtur. Vi pratade om böcker och resor och Spanien och våra jobb.

Min väskfadäs var som bortblåst och när vi flög fram genom luften i 825 km/h i blå himmel tänkte jag för mig själv: Man ska ALDRIG döma någon efter första intrycket. Kom ihåg det när ni träffar mig och min väska nästa gång! =)

Cecilia Bra böcker, Cecilia säger, Resor Böcker, Resa